Munch-Petersen, Gustaf saga (till Harry Martinson

saga (till Harry Martinson)

vandrande dag efter dag
på vägen, som ständigt skiftande,
långsamt framåtskridande, leder
mot orätt viljas mål -,
där -, mot kväll
mötte jag henne, som ägde färmågan att förvandia allt -

med stumma, heligt rädda
ögon
stego vi hand vid hand
med ångestfull visdom i hjärtat
in i det grönblå dunklet
bredvid vägen -
och dånande
i det endas blindhet
slog vågen samman över oss -

törstande efter svalka
milströtta på vägen,
som ständigt skiftande -, långsamt framåtskridande,
leder mot inga viljors mål,

mot bräcklig morgon funno vi källan,
som ägde förmågan att giva svalka -
vid dess fot
byggde vi vårt hem -

över ingången skrev jag,
såsom jag hade lärt -:
"vägarna själva vandra -
moget och tungt blir hjärtat
av oförtjänta gåvor -
inget återkommer -
målet okänt är
ditt ödes amulett -,
osynlig, okuvlig om din hals -
nomad -, irrande,
trampar fram
det eviga hemmet -"