Munch-Petersen, Gustaf solen finns

solen finns svenska dikter utrykt manuskript

nyår (från danskan)

i årets gula blomma
över fjärran tusen vägar
lyser gammalt
slocknande tår -
högt högt längs spröda stänglar
droppar klängande
rinner mot oceanens glömska -
- när varenda tår har runnit,
skall jorden resa sig ur badet
med fasans dyning over sin skuldra
som en slaktad dumhet -
når obehövlighetens potta är full,
skall jorden vara utan minne
och med det väsentliga
som ett vulkaniskt utbrott på sin hjässa -
- i en avsides dal
skall ligga en vit sten
som sol -
och från den skall en sjuttonårig
tigga verklighetens droppe -

saga (till Harry Martinson)

vandrande dag efter dag
på vägen, som ständigt skiftande,
långsamt framåtskridande, leder
mot orätt viljas mål -,
där -, mot kväll
mötte jag henne, som ägde färmågan att förvandia allt -

med stumma, heligt rädda
ögon
stego vi hand vid hand
med ångestfull visdom i hjärtat
in i det grönblå dunklet
bredvid vägen -
och dånande
i det endas blindhet
slog vågen samman över oss -

törstande efter svalka
milströtta på vägen,
som ständigt skiftande -, långsamt framåtskridande,
leder mot inga viljors mål,

mot bräcklig morgon funno vi källan,
som ägde förmågan att giva svalka -
vid dess fot
byggde vi vårt hem -

över ingången skrev jag,
såsom jag hade lärt -:
"vägarna själva vandra -
moget och tungt blir hjärtat
av oförtjänta gåvor -
inget återkommer -
målet okänt är
ditt ödes amulett -,
osynlig, okuvlig om din hals -
nomad -, irrande,
trampar fram
det eviga hemmet -"

det susar i skogen (till Edith Södergran)

en droppe i skogen vill forma allt i sin bild -
en droppe i skogen
fann sig själv sannare än allt -

skogens droppe fattade lyran,
större än världen -:
detta endast är ett öde,
att finna sig själv skönast,
sannast,
renast -

allt vill jag forma i min bild -
allt skall
vara det härligaste av allt -
högre, högre hänger lyran,
större än världen -
darra, o värld, för ditt öde -

darra, o värld -
skapelsen kommer -
en droppe i skogen blev sannare än allt -

allt

längta bara ljuset,
dröm själva drömmen,
vänta dig blott hoppet,
älska sömnen, som gives dig,
därifrån du inget vet -

mänskoord

om liv att skänka
är din längtan,
tigg icke av ängen blommor,
av buskarna bär -
måla knoppar med ditt blod,
sätt dem på döda kvistar,
sov framtidens sömn -

drömmen

varför drömma löften om kärlek -,
kärlek är icke det första -,
det första tiger, avrundat och utan namn -,
det första är drömmen själv,
som maste drömmas, blomma och
mogna före allt annat -

morgon

varifrån kommer det,
att vi, utan allt,
fattiga på allt,
kunna drömma allt -?
- framtiden är redan lagd,
fjärran vilar hon
sövd av våra drömmar -

höst

rök silar ur min mun,
där det rätta är instängt -
sömn har blivit min lusta,
vinet min lampa -
ändå vet jag, att
det finns dans, som dansas
av fötter som måste,
att båtar kantra,
därför att löften lyste, som
kunde blivit sanna -
fast mina drömmar ha
dött utan mening, tror jag att hoppet
flämtar ännu
i öknar,
som ingen fot ännu vågat -

höst

jag ville,
att livet skulle vara en stark
röd älskog, iförd hårt lärft,
en rygg, som tålde att hatas,
en vilja till annat än smekning -
men det liv, jag fann,
var en ödmjuk,
bedjande rygg,
en gnista, som ömt måste skyddas,
ett hopp, för vilket varje åker var mager
och varje regn vinterns is -

jag önskar mig

okända ansikten,
att glödande känna igen -,
ett aldrig brukat leende,
att ta som en fågel mellan mina händer -,
en ny ström av blod,
att ha som ett spett
av järn för blodets strider -,
och stoltast
önskar jag mig den eviga vakan,
den inget undgår -

teckning

nej -,
min stora -,
grymma -,
alltförlåtande kärlek
får
inte blomma -
nej -,
- åh, varför -, varför -
nej -,
hon är så obeveklig
och stor -,
så löjlig
och grym - hon är
så ond,
hon förlåter
gränslöst
allt -,
jag befaller
henne att stanna,
där hon är -
hon får
inte
blomma -
jag måste
befalla
henne att stanna
där hon är -

kristall

sök icke dina drömmars mål,
dina drömmar äro oklara stenar -
mata din längtan med livets bittra vilja -,
tvinga dina drömmar mogna som
det röda törnets bär, att
plockas av vem som gitter
älska bara blod -
slipa din ångest, att hon blir
lik den skarpaste kniven, den alla längtar -

älska

älska ditt tecken
likt taggtråden, som skyddar
blodstridernas
ensamma ros -
göm ditt tecken
under en åls slemmiga rygg,
den ingen kan ta,
och ingen hålla fast,
så länge livet spänner
hans envist dansande skinn -
älska ditt tecken
likt taggtråden, som skyddar -,
kryp och göm dig,
hugg och bit,
åla dig hatande, att ingen snappar
dolda blodstriders
tecken på dig själv -

varför hindrar du

varför hindrar du mig,
varför måste du hata min grymhet,
varför klagar du, så att jag hör dig -?
de, som, kämpande, förtjänar mig,
har jag skänkt rätten att hoppas,
de, som lider, också mina böner,
har rätt att hoppas
ur all min grymhet
droppen, som smälter -

ön

vi, som leva på denna ö,
ha fått nog utav hunger
och stormar -
vi, som leva på denna ö,
behöver du ej skänka hopp,
mer än de fattiga eldar, vi ha -,
vi, som leva på denna ö, känna
dina gåvor till grunden,
och vi, som leva på denna ö,
tro, att vi icke behöva
mera utav hunger
och stormar -,
vi tro säkert, att vi
ha fått nog utav dina gåvor -
vi, som leva på denna ö,
behöver du ej skänka hopp -

vaka

tänd inga bål på länge,
låt mörkret brinna ut,
flämtande och sent, som det vill,
tänd inga ljus, förrän
mörkret rodnande har brunnit ut -,
låt mörkret stråla sitt svarta ljus,
så länge oljan droppande kan brinna -,
tänd ingen eld, förrän allt
sover svart hungerns bidan -

någonvart

evinnerliga svultna revolutioner
vill jag kalla stigen, som
leder någonvart -
du, som hoppas och verkar,
att solen ska stanna i ett hål på himlen
eller på din gräsmatta utav
en viss anledning, dig
önskar jag omåttlig fetma
och gränslös lycka -
jag och världen hoppar,
evigt döende,
från barrikad till vanvett och
från mord på sällhet
till evinnerligt nya dödar, ständigt,
evinnerligt någonvart -

underbarare än regnbågen

mer underbar än regnbågen
är hungerns poesi,
drömmen att
med samma flottglänsande kniv
få utföra svältens slöjdans
och mättnadens vilda rumba,
den drömmen går före alla andra drömmar,
när du möter den -,
hungerns poesi är
modigare än alla drömmare, fräckare
än alla mördare -,
underbarare än regnbågen
är hon -

giv mig

giv mig korv, vin, ost -,
du ska få en aning
utav det,
som gör hungerns bädd
mjuk någon timme -
giv mig ett leende -,
och jag ska ge dig meningen
med leenden då vi båda
icke finns -

helgerån

dina händer tala ett annat språk
än din mun törs andas -
varför skämmas dina fingrar,
varför blicka dina ögon stolt
mot vad som bländar andra,
varför vågar du steget nu,
som skulle varit nätternas
pris åt dagen -,
hur vågar, leende, du
förringa framtidens mynt -?

tro

jag vill följa den eviga blindheten,
stolt vill jag kyssa hennes piska,
jag vill ödmjuka mina ögon till
hatets maskar på den blommande lågheten -,
jag vill blända min själ, att
hon må gå säkert -,
jag vill älska vad jag icke kan fatta,
och bekämpa allt gott,
om det finns ett hjärta,
måste jag hitta det då -

du tror

du tror att jag gömmer mina skatter
av hat,
du tror att jag lyder
min stolthed, när jag tiger,
att mitt rus är glädje -
- det finns dagar som sekunder -,
det finns dagar, som sparar
åt livet timmar av blod -

frukten

tungt andas kölden -
djupt, djupt sänder jag mina rötter -
- står luften ännu bunden vid horisonten,
sover solen ännu så fjärran,
att mina blommor måste längta mot rotens kyssar -,
sover solen ännu så fjärran, att
kölden inget har att frukta -?
- mina blommor börjar hata sin rot -

ångesten

dra dig undan ångestens
smala händer, ångesten är helig,
ångesten gömmer
ett utav stegen, som behövas -
ångesten hotar
alla rodnande händer,
ångesten vill intet,
ångesten äger intet,
ångesten har intet att förlora,
ångesten hotar
alla som snuddar utan att vilja -
dra dig undan
ångestens smala händer,
ångesten gömmer
heligt ett utav stegen som behövas -

visa icke

visa icke ditt ansikte
för världen,
ditt ansikte är
för striden,
ditt ansikte är
visiret att tecknas av hugg,
visiret får
icke fläckas
med förtidig glädjes bitande fläckar,
ditt ansikte är fanan att
ödmjukt lägga, riven
men ofläckad i barnets hand,
eller okännbar trampas
i hopplöshetens seger,
ditt ansikte är
för striden,
visa icke ditt ansikte
för världen -

när havet är dolt

när havet är dolt
bakom dödens lekstuguväggar,
när dimmorna leker på havet
dödslekarnas tusende påhitt,
hala med bortvänt ansikte din båt på stranden,
göm i smyg ankaret i sand,
lägg stenar på ringen -
allt blir ruttet då,
stäng fönstren, bed icke,
varje mod blir synd -

stäng in dig

stäng in dig i din kammare
med din svaghets guld,
vänta i din kammare,
tills kärlekens mod har kommit,
vänta,
tills ett öppet svärd ligger
mellan vad du måste och vad du icke
längre kan -

vi måste älska

vi måste älska
svaghetens timmar,
vi måste skydda
sjukdomens viljor -
förrän den svaga striden
har stridit sitt blod
och alla sjuka viljor vunnit seger,
är den starkaste arm svag
och inget vårt -

midvinternatt

- genom blinda, vita nätter
karvar jag
med enkelhetens späda kniv mitt märke
i de största träden -
de största träden förstår ingenting och susar
dova ord, som ingenting menar, och
som de själva tror, är lösningen
på månen och vindarna -
- snart lyser gult
som brinnande kåda enkelhetens späda märke
genom dovt fallande skogar
på alla träd -

vad är det

vad är det, du kallar fara,
lilla du,
vad är det, du är rädd att mista -?
det minsta hopp, du skulle
finna bland stenarna, är
värt allt,
du måtte ha gömt
undan djuren på din vandring,
innan du hann stranden -

fjällvatten

den vita älven
rinner forsande,
hatfull förbi det block,
där en skärva sitter
som ett öga -

tag, vita ström,
allt som vacklar,
hata, hopplöst sinande,
din vita grumlighet
mot blocket -

när dina sista
källor äro torra,
vända sig
bergets rubiner ut -

förklaring

att rovan är grön
och smal,
kommer sig bara därav,
att regnet icke
kom i augusti och september,
men i oktober -
rovan är grön och torr, det
kommer sig därav -

måneord

molnen jagar -
månen hänger, tyst räknande
hästar och huvuden -
månen vet,
att hetsande moln
bara finns stunden,
då de täcker honom -
månen vet, att ångesten hatar
rötter och lökar -
månen skär tyst
livets rispa genom jakten -

september

- sök havet, då
det en kväll efter äska bär
sin varma dallrande stiltje
om hösten -
det händer någon gång då,
att små svart-vita änder dyker upp,
och skriker till varandra,
likt de hårda ögonblick, som blixtrande
räddar glädjen, och försvinner -
någon enda kväll,
dä havet tyst kysser klipporna
och obevekligt låter båtarna
lägga sig, som de vill -

skapa

skapa dig en värld
utav gärningar -
lät följderna rulla likt
ständigt olika stenar
nedför branterna, som lovar havet,
och stumt hopar enastående skärvor
period efter period -
skapa dig världar,
låt dem rulla likt stenar -

skepp

låt alla de tidiga skeppen
gå halvfulla eller tomma
i ljusa dagsresor -,
göm de tyngsta dyrbarheterna,
att det sena skeppet må
gå tungt i sjön, blänkande
svart av last -

dagarna

dagarna äro nätter,
ljuset är fjärran från sol,
dagarna ska du känna, icke
på deras namn,
dagarna ska du känna på friheten,
fly måste du ljuset, tills du vågar
kalla det sol -
locka icke maskarna att flyga,
dagarna äro nätter -

dans

hatvild dansar
min vrede -,
mjukt glider
tårarnas dans -,
ångest tutar
skrän -
min fröjd sitter
på en brun stol -

bortom

ständigt blixtrar det, fast
molnen stå fjärran -
dansa icke,
fastän det spelas,
blixtarna väsa bortom
hoppets och förtvivlans toner,
dansa icke,
ständigt blixtrar det -
molnen stå fjärran,
bortom förtvivlan och hopp -

aningar

solen vandrar
ung, tyst och strålande
över klipporna, ejdrarna och husen,
lugnt, säkert -
sedan lägger hon sig
som en löftesrik gula
i havets morgonlovande vita -

tysta klippor
moderligt bekymrade ejdrar
och blinda hus
diskutera med havet
mina aningar,
om de kanske än
ändå skulle vara sanna -

båten driver,
mina armar ha domnat,
jag viskar
mot tjärdoftande botten:
jag tror på tystnaden
och morgondagen,
jag hatar det, som man vet -,
och jag väntar på
att livet skall lyfta
mig som en rödgul rova mot solen,
eller tyst gömma mig
under dimman som ett misstag -

till dig

att allt, som är möjligt,
framträder, skiljer sig
och dödande blommar,
vill livet-
..... vad du och jag vill -
vi försöker -
om friheten och ungdom
blir vårt barn,
då kanske vi lyckas -
horisonten är lika fjärran nu -
och livet gynnar ingen -

syn

tvenne kannor möttes -
den ena var rund och
hade en svart sol målad
på sin mage -,
den andra hade en smärt öppnad hals
och vita och bruna ränder
längs höfterna -
ångande fyllde de varandra -
om gift eller kärlek visste icke de,
och såg icke jag -
ur bägges munnar fladdrade ångan
blandande sig
med andra, främmande dofter -

flykt

låt oss hemligt och stolt bära ödmjukhet
genom dagarna -
vårt liv är en fantastiskt gammal,
stinkande kokott, smekande
nyanserat, raffinerat, så att vi glömma
hennes leenden,
hennes dumma händer -
låt oss smyga som hövdingar, galna av stolthet,
alla stigar,
som icke äro hennes,
bärande vår sista ödmjukhet
som guld -

den unga fursten

den unga fursten ser
tankfullt på solen och havet,
om de kanske skulle
vara användbara
för hans hand i morgon -

en kvinna tigger skälvande
vid hans fötter:
- tag bort pinan,
tag bort frukten ur mitt sköte,
giv tillbaka mig åt lammet, det enda,
som icke vill strypa min spira -
varför måste jag spännas,
krossad, vid din blinda frukt,
som du blott slängde
likt en sten någonstans -
förbannad vare du av mitt gift -
varför skall du vara hög och dum
som ett verktyg -

den unga fursten ser
tankfullt på spräckliga fjädrar bland havstången,
om de kanske skulle vara användbara
en kväll eller någon gång -
sen vandrar han långsamt
bort, grubblande morgondagar -

hon

- fattig, övermäktig av hat,
vågade jag språnget från
fängelsegluggen -,
naken, jagad till vanvett,
slukade mig skogen -
strålande, rik och stolt
trampade hon
på min hand, där jag låg,
och bjöd mig allt, hon ägde
mot min kärlek -
jag räckte henne, törstande, min
nakna uselhet,
jag blev stark och rik -
- alla, som jag mötte sedan,
bad mig om, vad jag skänkt -,
alla, som jag gav utav min rikedom,
har dött usla dödar -
och mina skatter av is och blod
är outtömliga, och själv
har jag aldrig vågat smaka -
- i fasans fjärran skog
sitter hon,
saligt lekande med min lycka -

barnet

när barnet vill plocka en blomma
och icke får,
då gråter barnet utanför stängslet
eller skriker högt och stampar med foten
eller går tyst bort att söka annat,
som det kanske får och som också är vackert att ta -

........ och när de gamla
har byggt så mycket stängsel
att inget finns för dem, som de får,
och. som tillika är vackert och mjukt att ta i,
då bygger de sig mörkbruna hus
att sitta i på kvällarna och sjunga
dova krypande sånger
till gudar utav spindelväv och damm -
när barnen sover, förgråtna eller lugnt leende,
då låter från de stängda mörkbruna husen
klagosångerna mot dödens lycka bakom tillbommade fönster -

luta * dig

luta dig mot mig -
jag innehåller din vila -,
jag äger att utstycka din kraft -
luta dig mot mig -
jag är ett träd, du
ett annat -

nätter

jag häller drömmar ur en kruka
och vin ur en kanna -
i ditt glas simmar solen och månen -
låt oss dricka -
ana livets doft
efter tusen nätter som denna -

kan det finnas

kan det finnas en kvinna,
som är min mor,
det måste vara en stor kvinna,
att hålla mig fast vid sin barm,
det måste vara en stor kvinna,
att hålla mitt slut lugnt *

,
så att icke mitt slut ska skrika
dödens hat mot hennes mjuka * bröst -

ond visa

göm undan trummorna
och fiolerna -, det måste
komma dagar,
då du skulle ångra att
ha använt dem nu -
när trummornas och fiolernas dagar
ha kommit, skulle du
hata dig att ha använt
dem nu -

när -?

i min svarta skål
bredvid varandra
fyra blodröda bär,
ännu orörda -
när skall du våga
ta i mina blodröda bär och bita i dem,
tills du drunknar i min blindhet -,
skall du någonsin
våga snudda vid min svarta skål -?
skall jag någonsin
tvingas lämna,
för väder och vind att leka med,
min svarta skål,
för att leta nya bär, lika
glödande, tigande,
eller ännu blodrödare,
för någon annan -, okänd
att få offra sitt anlete åt en ny blindhet,
som fjärran -,
dock måste vara min -

fallande blomblad

bägaren är bräddfylld, därför
måste du dricka -
se icke på bägarens vägg,
tänk icke på framtidens smärta -
dropparna äro dyrbara,
bägaren är bräddfylld nu -
därför måste du dricka -

kom -!

kom -, rus,
tugga mig -
kom -, storm,
slit rodret från min hand -
kom, krypande dimmor,
kom, låt mig segra, utan
vilja och utan styre -

fienden

bara segern och vilan äro gemensamma,
det finns inga gemensamma strider,
alla strider äro f järran från vilan,
alla strider ha bara en fiende,
alla strider brytas i mörker,
där ingen ser, bara slår
fienden -
låt oss dela
vilans och fröjdens längtan,
striden måste dansas i mörkret,
ensam med allas fiende -

vapen

stolthet -, tystnad -,
vapnen, som skyddar
den enda, längsta
vägen -
det finns ingen egen
seger, ingen egen
död -,
det finns bara livets
nederlag i dig, eller din
öppenhet utan tvekan, när
rösterna talar eller krusar havet
med sina andedräkter -

längtan

grym är min trötthet,
min hopplöshet hungrar blod,
min kärlek finns icke,
mina händer ha blivit fina och kalla
som ormar -

men bittert redo är jag
att som en tigerhona skydda
livets första blomma -
blind är min stolthet,
dödande min tystnad,
hopplöst redo är jag
varje timme -

avsked

återigen har jag gjort
mig resfärdig -
en trång kruka med ädelt vin -,
om det värsta skulle hända -
sedan bara vapen,
härliga vapen, kloka och visa vapen -
och många, många vapen,
det kommer att fräsa
ur kallheten
och blixtra ur hatet nu -
efteråt -?
efteråt ska vi skratta,
om icke det värsta har hänt,
nu måste vi skiljas -

törnet

stör mig icke -
låt mig icke veta främmande lögner -
jag älskar icke ensamheten -
jag älskar ingenting -
jag ville -
jag kunde -
stör mig icke -
jag måste vara -
fläcka icke vad, som icke är -

nu

dödens syror äger alla rikedomar -,
gråa stenen har blivit liv -,
vanvettet är sanningens hopp -
alla rikedomar har blivit billiga -
blodets fattigdom är
diamanten, som skär sten i skivor åt solens käftar -,
blodets sol törstar vanvett
och kräkes rikedom -,
gråa stenen har blivit liv -

endast då

när förtvivlan har ätit allt,
som fanns i ditt hus och i ditt hjärta,
kom då -
när alla eldar ha brunnit ner,
och alla stormar ha andats ut,
när, i gränslöst tålamod, bara förtvivlan
dröjer hos dig,
kom då -
jag ska ge dig
tron på blodets stumma seger
över alla viljor och alla segrar -

bröd

berusa dig varje timme -
timmarna måste bli år -
berusa dig -!
livet är en dröm -
ruset är hata död -
ruset dränker dig
i livets bröd -
berusa dig varje timme -!
timmarna måste förbli unga -,
brödet är ungdomens sten -

eld

det, som du tar
av begär, är ditt -,
vad, som bjudes dig,
är synd -
dränk grävande ditt spett bland blodets skatter -,
välj djupt -!
önskan av sten är begär av blod,
stenens kraft är blind -
eld är hårda hjärtan -,
eld måste brinna -,
sten och eld är mörker -
lyckan är svart -

porträtt

vad du vet, struntar jag i,
hela världens visdom skiter jag på,
stoft vill jag ha,
ett par hav utav stoft behöver jag,
jag är arbetare,
jag förbrukar inget,
i andra skepnader
ger jag allt tillbaka -,
jag dör fult,
om jag icke kan arbeta -,
stoft vill jag ha,
kakor av stoft måste jag äta
alla timmar -,
jag är arbetare,
jag skiter i allt annat,
vad du vet, och hela världens visdom,
jag behöver inget veta,
blott stoft och återigen stoft behöver jag,
stoft måste fylla mina händer
och min mun alla timmar -

bad

titta på mitt bröst -!
det är ungdomens bröst,
svällande av hårdhet -
hoppet är underbart hårt som bara fan -,
mitt blod är ett enda tveäggat hot
mot alla fiskar, som har buken uppåt -
dödens bad är svalt efter alla rus -
en hunger, som min, känner bara sig själv -,
en hunger, som min, har tagit av sig varje känsla
för att kunna simma fritt -,
hoppet är underbart hårt och tungt och svart
att ta i med hatets unga, berusade nävar -
mitt bröst har ett skratt
så hårt, att havet vänder sig -
den enda vägen är mitt bröst -

bort -!

våra båtar duger icke längre -,
för bräckliga, för tunga i vattnet -,
vårt mod är för trött för sådana fartyg -
små, starka lätta båtar är vad vi behöver -
vi måste berusa oss i starkt vin, att
vi glömmer havet,
att vi glömmer livet,
att bara giftet finns -,
vi måste berusa oss i vin, att
våra lätta båtar blir väldiga skepp,
som glömskt och obevekligt går mot kustar,
som icke ens ruset vågat nämna -
bort måste vi -,
andra båtar måste vi skaffa oss -,
landet fördärvar vårt blod -

fiskare

klipp sönder era nät, fiskare,
vidare maskor fordras det,
om ni vill bli riktiga, stora fiskare -
större maskor och
flera fiskenätter och
hårdare längtan fordras det,
om ni vill bli verkligen
stora fiskare -
klipp sönder era nät,
låt fångsten leka,
dra vidare nät
fortare, tystare genom vattnet
i många flera nätter, o fiskare, storfångare -!

framtiden

lär dig svälta,
snart kommer framtiden
med sin gåva,
fattigt är dess leende,
tomma dess händer -
lär dig spara,
snart kommer framtiden
med sin skål,
fattig är din ungdom,
tag gåvan, att få
giva ditt mod -
lär dig tro,
framtiden är ett under:
en sol, som befruktar
ett hat-stelnat sköte,
en måne, som svalkar
utbrända hjärtan,
lär dig sjunga
om småfågelägg i våldets nävar,
och segerleenden i de slagnas skål -
lär dig tigga,
snart faller från nödens regnbåge
framtidens enda slant -

porträtt

svarta ögon,
ragg -
tunga läppar,
mummel -
händer, långsamma,
dova,
blixtsnabba -
- huvudet reses,
handen faller,
revolution -
en dov klagan,
kärlek -
bakifrån:
hund -

natt

- himlen mörknar
ödena samlar sig
mänskolivet sover
vårens eller höstens sömn -
- ödena talar,
sol och måne väntar -

- natten vänder sig dröjande
mänskolivet kvider i sömnen
ödena väntar
att skåda verkställelsen -

ord

inför det stora och enkla
äro orden dimmiga
och tonfallet allt -
inför det falska och oäkta
fattas mig ord -
jag trampar med skrovlig häl
rot, stängel, allt,
lyftande hat och mord
som livets kross-spark
åt döden -
ångest-blind famlande:
blomma
sol
mänska -

visa

- de, som ha minst,
komma at segra -
de, som äga,
komma att dö -
nöden är ett vapen -
mättnaden en lucka -
ingen får välja -
ingen bryter lagen -

nödens trygghet

jag själv är av mörker
har alltid varit -
en del av mig,
jag vet ej vilken,
finnes i andra nejder -
den viskar mig främmad
allt jag behöver att veta -
den viskar från
nejder, långt från allt mörker,
den ser mig aldrig
och min panna böjd genom mörkret,
dess blick är vänd
mot andra klarare öden -
i nödens bittraste timme
skall en iskall vind
från ljusa okända nejder
viska mig allt, jag behöver -

diktaren

nu vill jag berätta
för dig vad en diktare är:
han är dimman *

ytterst
på horisonten,
han är ryggen utav det,
som varit,
och hans panna är strimman * som dröjer
på nattens gräns,
hans ögon äro ibland trötta
av att vänta efter det,
som han icke vet, om det finns,
och ibland äro de blinda
av en sol på andra sidan
dimman -
då gråter diktaren, tills
dimman har ryckt längre bort,
och väntandets ångest åter
svalkar * hans svidande ögonlock -
diktaren är han, som
antingen är en dåre eller en vis,
han, som
varje timme väljer,
om han vill leva eller
alltid ha varit död -