Carl Sophus Petersen, 1873-1958 Uddrag fra BREV TIL: Petersen, Niels Matthias FRA: Säve, Carl (1856-08-03)

Ack, om den tanke, som Du säger, att Du en stund hyste, hade blifvit till verklighet, och Du således hitkommit till vårt Student-möte! Hvilkens 〈!〉 hjertats högtid skulle icke detta varit för mig enskildt, och hvilken allvarligt och sannt Nordisk grundton skulle icke i ännu högre grad gifvits åt hela mötet, om Du uppträdt på Gamla Uppsala tingshög och låtit Dina ädla och kärleksrika tankar och önskningar för Nordens enhet s. 89nedströmma i de unges hjertan! Och du sjelf! huru skulle Du icke hafva kännt Dig stärkt och upplifvad till hela Ditt väsende efter ett dylikt själabad i Nordiskt framtidshopp, i tillitsfull ungdomstro! Nå, detta kunde icke ske denna gång; men låtom oss hoppas, att vi med ännu mera stärkta förhoppningar och utsigter till framgång skola råkas om några få år vid nästa stora möte i Köpenhamn. — Ja, Gud vare högt prisad for detta, så öfver alla mina förhoppningar, så väl lyckade och löftesrika Studentmöte! Jag väntade mig visserligen ett den Nordiska ideens upplifvande och styrkande genom delta möte, särdeles som Norrmännen nu för första gången kommo hit och blefvo liksom infamnade i det gamla Odenshemmets hjerta, midt uppe i de gamla Svea-folklandens odalsmark, jag väntade, att detta skulle göra mycket godt; — men jag väntade verkligen icke, att den Nordiska enhetstanken nu skulle taga ett så väldigt steg framåt, som han onekligen tog. Men se, jag hade glömt, eller rättare, jag hade icke tagit i behörigt betraktande, att de frön, som genom 1843 och 1845 årens möten blifvit sådda, nu nödvändigt skulle börja gifva mognade frukter; och framför allt hade jag icke tagit i beräkning den förändring i många Europeiska förhållanden, som framkallats af det sista kriget mot Ryssland, samt särskildt Sveriges och Norges, samt isynnerhet kung Oscars, helt och hallet nya ställning till Ryssland efter vår November-traktat med Vestmakterna ¹Ved traktaten af 21/11 1855, der betegnede et brud med den fra Carl XIV Johan arvede russervenlige politik, forpligtede Sverige-Norge sig til ikke at afstå nogen del af riget til Rusland eller tilstå det nogensomhelst rettighed indenfor rigets grænser; vestmagterne forpligtede sig til i fornødent fald at understøtte Sverige-Norge med våbenmagt.). Det är nämnligen tvänne ting, som gifvit detta möte en ny och vida starkare grundklang, än något af de äldre; jag menar naturligtvis först och främst vår ärlige, ihärdige, djerfve och oföriiknelige Plougs tal och heia framträdande vid Gamla Uppsala ²Om udflugten til Gamla Upsala, der fandt sled den 13de juni, og Plougs tale, der endte med et „Leve Nordens politiske Enhed!“, se Det skandinaviska student-tåget 1856 p. 78-90 og den norske beretning: Studentertog til Upsala 1856 p. 58-70.). Detta i sjelfva verket första s. 90rigtigt öppna och oförbehållsamma Nordiska enhetstal är uppfriskande och öfvertygande att läsa; men hvad är det att bara läsa det, emot att hafva hört det, att hafva sett honom utsäga sina framtidsdigra ord. Han stod der, stadig och fast som en granitpelare, spänstig och hvällt ljudande som en stålsträng, och under allt detta med tårade ögon och ett flämtande bröst af den djupa rörelse, hvarunder hela hans varelse våndades i denna högtidliga stund, när han ändteligen tick uttala på ett fruktbringande sätt hela sitt verksamma lifs högsta och ädlaste sträfvan! (Ty jag sätter denna sträfvan högre, än allt hvad han sökt göra för Danmark, då det här gäller hela Nordens och således äfven Danmarks framtid). Ett och annat, som han tillfälligt yttrade, har ej häller kunnat inflyta i det tryckta talet. Så lät t. ex. ett enda sagta „hysch!“ nära intill honom höra sig — ett förskräckthetens läte från „en af de stilla i landena“ — när han sade, att det var på ett hår, att Nordisk dynasti-enhet kunde hafva vunnits år 1848; — då svarade han derpå ögonblickligen: „Ja, for det sömmer sig ikke her, paa Thorgny Lagmands Plads, at tale med forblommede ord!“ — Och sedan, hvilket mästerstycke var icke hans tal till kung Oscar vid middagen å Drottningholm ¹Om festen på Drottningholm, der fandt sted den 15de juni, og Plougs tale til kong Oscar se de sidst anf. skrifter henholdsvis p. 103-12 og p. 79-87. — Om Thorgny se Heimskr., Óláfs saga ins helga, kap. 78 ff.); hälst när dertill kommer hans ärliga ord till kung Fredrik på Eremitagen ²Om festen på Eremitagen, der fandt sted efter tilbagekomsten fra Upsala den 20de juni, og Plougs tale til Frederik VII se de anf. skrifter henholdsvis p. 168-72 og p. 140-44. Ploug sagde bl. a.: „Vi haabe og vi stole paa, at den almægtige Gud, der styrer Kongernes Raad og leder Folkenes Skjæbne, vil anvise Nordens Konger de rette Midler til itide og snart at knytte de nordiske Riger sammen til en fast, uoplöselig Enhed“ (den norske beretning).). Det gladde mig också högeliga att höra genom ett bref från Ploug, att Du fullkomligt gillade hela hans uppträdande s. 91under mötet. Tack! ett sådant osökt bifall från dem, man vördar, belönar för mången svettdroppe, guten under kampen, det läskar den efter de ädles medkänsla törstande själen! — Af icke mindre vigt, särdeles för den Skandinaviska tankens verkliggörande, var kung Oscars alldeles oväntadt oförbehållsamma utsagor ¹Kong Oscar sagde bl. a.: .Tvedragten har flytt, hatet har försvunnit. Våra skalder sjunga gemensamma lofsånger, våra svärd stå redo till gemensamt försvar. Skandinaviens andliga skatter strö sitt guld för gemensam upplysning och förädling. Hädanefter är krig, Skandinaviska bröder emellan, omöjligt. Detta oryggliga beslut står med outplånliga drag inristadt i de tvenne Nordiska Konungarnes hjertan, i de trenne Skandinaviska folkens bröst. Måtte den Skandinaviska ungdomen allvarligt uppfatta Nordens stora betydelse, alltid vara värdig att offra lif och blod för Nordens ära, och då skola allt mer förverkligas våra skönaste förhoppningar om Nordens framtid.“). Huru väl var det icke, att mötet 〈skulle〈 komma att ega rum så snart efter det nyss slutade kriget; ty ho vet om han efter ett eller tu år, och sedan Ryssland åter fått tid på sig att åter antaga den gamla säkra öfverlägsenheten, hade vågat att uttala sig så öppet?! En af de första verkningarna af detta tog är och varder allt mer en afgjord förändring hos Norrmännen, åtminstone hos de unge. Ja, det är ovedersägeligt, att (oss emellan!) den Norska afstängdheten och sjelfgodheten fått en riktig grundknäck; de börja ändteligen inse, att vi icke vilja dem något ondt, icke uppsluka deras sjelfständighet. Nå, det förstås, litet helsosam Ryssskräck, till följe Hans Kejserliga Majestäts nådiga förkärlek för Tromsö m. fl. hamnar i Finnmarken, har väl också gjort sitt till! ²Russerne havde under Nikolaj II deres opmærksomhed henvendt på de isfri havne ved Norges nordkyst. 1841 gennemrejste russiske agenter Finmarken, en instrux for en sådan agent faldt i en Nordmands hænder; 1847 drev baron Ungern-Sternberg russisk propaganda i Tromsø, og på et møde i Stockholm 1851 fremkom Rusland med fordring på, at Norge til anlæg af bådehavn og magasiner for de russiske Finner skulde skaffe et landstykke ved den isfri Varangerfjord.) — På Naturforskaremötet lär ock hafva förekommit några högst märkeliga svensk-vänliga uttalelser ³På det 7de skandinaviske naturforskermøde, der holdtes i Kristiania den 12te—18de juli 1856, havde bl. a. vicekongen, den senere Carl XV, udtalt sin varme sympati for den skandinaviske idé. Forøvrigt klagedes der (Fædrel. 1856 no. 170) i „et Brev fra Christiania“ over, at „alle de danske og svenske Talere saa ængstelig forsigtigt afholdt sig fra at berøre“ den skandinaviske sag under dette møde.).